Suzannes Hockeyblogg

Mötet mellan LHF - SAIK var ju klassat som högriskmatch, så det innebar att besökarna skulle kroppsvisiteras.

När jag anlände till arenan sa vakten:

" - Får jag ta på dig?"

"- Då måste jag nog bita dig, svarade jag"

Han kladdade lite lätt och undrade sedan:

"-Vad har du i väskan?"

"- Dynamit, svarade jag och vakten asgarvade"

Hann bara ta några steg in i hallen, när det kom fram en man och sa:

"-Fan jag är inte bög, men som dom kladdade loss så känner jag mig nästan smutsig. Vilken homoupplevelse, sa han och garvade."

Var nyss ute på en promenad med hunden.

Gick förbi ett par höghus.

Höghus med Luleåmått mätt alltså, det handlar om femvåningshus i färgglada nyanser.

Inte hundrasjutioåttavåningsbetongklumpar som räknas som höghus i de sydligare delarna av Sverige.

Eller (av)skyskrapor som de olidliga betongklumparna även kallas för.

På översta balkongen i ena huset är ståplats på balkongen fullsatt.

Huset rakt över har även en fullsatt balkong

Ena husets balkonghuliganer började ropa:

"- Andra sidan är ni klara!"

Det andra husets balkonginvånare svarar:

"- Jajamensan fattas bara"

Personerna i det första huset ansåg att deras svar inte dög utan ropade:

"- Buuuuuu"

Sen fortsatte dom, högre och högre, gång på gång.

Lulefans som övar inför hösten ?

Nu börjar VM-matchen snart...

Det är 16 grader ute och strålande sol.

Det är valborg.

Jag hade planer för kvällen.

Uppmärksamma ordet "hade".

Jag hade bland annat stämt träff med en het brasa som skulle förvandla min bit av Scan Falukorv till något som kan liknas vid en svart kolbit.

Jag gillar dom välstekta, så pass välstekta att man med lätthet skulle kunna ta fel på min grillade korv och resterna av veden i brasan.

Det sitter i sen jag var en skitunge.

När jag firade valborg i ett radhusområde på Björkskatan där mina morföräldrar bodde.

Det var gratis korv och trekantiga festisar.

Jag saknar trekantiga festisar.

Festistillverkarna borde tänka på mig en sån här dag och återinföra de trekantiga sakerna.

I radhusområdet på Björkskatan fanns det en brasa, en gigantisk sådan.

Jag var 5 år och fick inte lov att gå och grilla själv, tydligen trodde dom att jag skulle brinna upp och bränt barn luktar illa.

Så därför grillade min morfar min bit av Scan Falukorv.

Jag kallades för Fröken Klara Själv så det var ingen populär historia att jag inte fick grilla själv. Men jag hade ju min trekantiga  tuttifruttifestis att trösta mig med.

 Morfar styrde stegen mot den 2,5 meter höga brasan och grillade korven som vanliga människor vill ha den. Jag är inte alltid så vanlig, så när han kom tillbaka och frågade om den var lagomt grillad så skakade jag på huvudet så att det långa kastanjefärgade håret yrde. Blonderingsvätska var inte min bästa vän när jag var fem.

Han tog en sväng till och grillade korvbiten, kom tillbaka och frågade igen.

Men jag var ingen nöjd 5 åring just då, jag ville ju grilla själv.

En tredje gång återvände han till brasan och när han till slut stod framför mig igen så var korven lika svart som en hockeypuck.

" - Varsågod, här får du en skosula", sa han och småskrattade och trodde att jag inte alls skulle uppskatta den svarta korvstackaren.

Förtjust tog jag mot korven och tackade.

Tog en tugga och ansåg att det var den godaste korv som jag hade ätit, min familj ansåg tydligen att jag hade blivit lätt rökskadad.

Men där stod jag med svarta kinder, en sotig korv i magen och en trekantig festis i handen och tittade på dessa skrattande människor som talade om  svarta skosulor, kolbitar och blodpudding.

Jag var en ganska nöjd och lycklig liten femåring då, har alltid uppskattat de små sakerna i livet.

Men denna valborg är jag sjuk, det är synd om mig.

Jag får sitta inne och titta på en fuskbrasa på dvd:n istället och grilla korven över ett sterinljus ( nu överdriver jag)

Jag vill skratta med folk jag gillar, titta på när en hög med granar, kvistar och brädor brinner upp.

Jag vill svära över att någon kastar in en raket i brasan och ducka för dess färd.

Jag vill fnissa åt körens fåniga låtar om vintern som rasar ut för våra fjällar.

Fnissa åt deras fåniga hattar och fåniga kläder, och ändå någonstans tycka om allt det fåniga.

Jag vill krama människor som jag inte har sett på länge, jag skulle till och med kunna tänkas gilla frågan " Vad gör du nu för tiden ?"

Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt att jag skulle kunna gilla att stå på den leriga gräsmattan och få skorna full av lera, och att frysa så pass att jag måste så farligt nära den stora brasan för att hålla värmen.

Men mest av allt jag vill ha en trekantig festis och en svart korv...

Ibland är livet som blondin en udda upplevelse.

Helst när man befinner sig i en hockeyarena.

En man kom fram till mig i kväll i Coop Arena och han hade väl tillbringat rätt stor tid uppe i sportsbar , om man säger som så.

Mannen: - Hej tjejen, första gången du är på hockey ?

Jag: - Nej, inte direkt.

Mannen: - Höhö, så du har någon kille som släpar med dig på hockeyn någon gång då och då?

Jag: - Kille finns, ja. Men särskilt släpad blir jag inte.

Mannen: - Man har ju hört en del om blondiner…*blink* ... är det inte svårt för er att förstå spelet ? Hö hö

Jag: - Ja, otroligt svårt. Jag har gått på i stort sett varje hemmamatch i snart tio års tid och har fortfarande  inte listat ut varför dom är så arg på den där pucken.